Den senaste tiden har jag har tänkt mycket på det här med träning. Vad träning är, borde vara. Jag är uppväxt med att träning var något lika socialt, som jobbigt, som självklart, som roligt, som stärkande, som spännande. Vi åkte längdskidor, sprang intervaller tills blodsmaken trädde fram, käkade pasta i timmar tillsammans på läger, köpte smågodis, hade snöbollskrig, testade triathlon, körde rullskidor, skrubbade knäna och satte på plåster. Vi umgicks med träningen och levde i perioder som en stor familj. Vi var en fantastisk skidklubb på ett tiotal famijer som alla levde för sin hobby, längdskidåkningen. De vuxna vallade, körde till tävling, fixade fika, turades om att ha middagar, ställde upp i alla väder, ordnade bra kläder och tröstade sin egna ungar som de andras. Vi barn tränade, lekte, blev ihop, bytte första hånglet, sprang ikapp, orienterade, tävlade mot varandra i jaktstart dagen och tävlade med varandra i stafettlag. Vi lärde oss att träningen var något självklart och något som vi älskade. Vi fick vara ute i naturen, spurta mellan träd, visa vårt jäklaranamma och skratta tillsammans. Vi fick bryta ihop, tröstas, svära och växa upp med blod, svett och rörelseglädje. Jag känner dagligen tacksamhet till mina föräldrar som gav mig den här uppväxten där träningen är en given del av vardagen. Som lade grunden för att jag varje dag vill ge min kropp frisk luft, aktiviteter och valfri rörelse, för att det känns så självklart. Jag tänker på hur barnen som växer upp idag kommer beskriva sin relation till träning om några år. Jag undrar om deras version av träning kommer vara fylld av gymselfies och proteinshakes och hur det kommer påverka deras relation till träningsglädje och rörelse.
