"Kära mat, tänk om du bara kunde få vara mat. Tänk om du kunde få vara något färgstarkt, smakrikt och lustfyllt, utan att värderas och ifrågasättas. Tänk om vi kunde låta bli att stoppa dig i fack. Tänk om vi kunde låta bli att krångla med dig och kommentera dig. Kära mat, tänk om du kunde få vara den energi och glädje du är menad att vara." Skrev raderna ovan för längesedan men det kändes för fattigt för ett inlägg. Nu får de ligga där så de ändå kommer ut. Appropå det då skrev en tjej till mig på instagram och tackade för att jag uttrycker matglädje och att man ser min lycka när jag äter något riktigt gött och att hon var tacksam för det eftersom det stärkte henne. En annan tjej som jag träffade i veckan påpekade något liknande och sa att det hade hjälpt henne att se mina frukostar med surdegsbröd, att det fick henne att känna att man kan äta sådant. Sådant som i bröd och kolhydrater. Och jag blir ju såklart jätteglad över de värmande orden och att någon känner sig stärkt genom det jag postar och skriver. Men det är också tragiskt och hemskt att så många har det så jobbigt med maten. Tragiskt och helt förståeligt i vårt rätt matstörda samhälle.
