Jag och en vän pratade om det faktum att hon har svårt att gråta. Jag är ju likadan när det kommer till att gråta av sorg eller för att visa mig svag. Jag biter ihop så länge jag kan. Men det är inte så konstigt. Har ni tänkt på hur vi behandlar våra olika känslor i vårt samhälle? Glädje, lycka och positiva känslor får sitt utrymme. Man ska vara glad. Man ska tänka positivt. Man ska älska. Men ilska, sorg, smärta, frustration, negativitet och allt det där tystas ner. Det blir obekvämt. Det stängs in. Vi lär oss tidigt att man inte får spela ut hela sitt känsloregister. Jag är övertygad om att det här, som kan verka som en bagatell vid första anblicken, påverkar oss mer än vi tror. Skulle vi må bättre om vi vågade agera ut vår frustration, ilska och även de jobbiga och negativa känslorna när de drabbade oss istället för att trycka dem inåt? Skulle vi ha mindre psykisk ohälsa om vi vågade vara helt ärliga med hela vårt mående och visa oss precis som vi är? Jag tror verkligen det. Ändå får jag jobba aktivt varje dag med att bli bättre på att släppa fram alla mina känslor eftersom jag är lika påverkad som alla andra av vår norm som säger att vi inte ska gråta och enbart älska livet. Vad tänker ni om det här?
