Läser era kommenterar i gårdagskvällens inlägg. Det är så fint när ni berättar om hur ni mår. Inser igen att det är så fruktansvärt många som mår dåligt. Vi är så många som är eller har varit utmattade, har eller har haft en eller flera depressioner och mår riktigt jävla dåligt i livet. Jag tror att de flesta unga tjejer och kvinnor kan skriva under på känslan av att inte räcka till. Att göra sitt bästa men att det ändå aldrig duger, att det alltid finns minst tjugo andra i ens närhet som kan göra det tio gånger bättre. Vi är nog många som kan räcka upp en hand när det handlar om att känna sig rädd för sitt eget mående, sin egen tomhet och den förbannade känslan av att vara värdelös. Många har nog någon gång hört den där lilla lilla rösten som viskar att "Det här är inte tillräckligt. Du är inte tillräcklig. Du är knappt ens värd detta". Faktum är att fler och fler lider av psykisk ohälsa. Vi mår dåligt. Allt för många blir sjuka i samma sjukdom som jag själv - utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Och om vi bortser från dem som faktiskt blir sjuka så är det så många som kämpar med prestationspressen, dålig självkänsla, skuld, skam, vardag och ja livet. Varför är det såhär? Vi har det ju så bra på många sätt. Och ändå är det bara en enda lång hets. Varför mår vi så förbannat dåligt? Det är så frustrerande att inte kunna göra något, att inte kunna krama alla som skriver och berätta ert värde. För vi är ju tillräckligt bra allihopa. Vi gör så gott vi kan och det räcker. Vi ska inte försöka bli perfekta och leva det perfekta livet. Vi får säga ifrån, känna oss ur form, ha trötta dagar och vara människor. ♥ Bra så.
