Den där kroppen. Vår vackra köttbit som bär oss hela livet. Så lätt att avundas andras och slå ner på vår egen. Kroppen. Det är ofta svårt att gilla den, bli kär eller ens tycka att den är helt okej. Ibland tar det ett helt liv och ibland går det inte alls. Jag vill prata om relationen till vår egen kropp. Säga att jag är övertygad om att den är något vi behöver plocka fram, underhålla och ta hand om. Precis om vi gör med andra relationer. Det är bra att ibland låsa in sig i badrummet, krypa ur kläderna och tacka de där låren för att de bär en idag igen. Att se sin spegelbild i ögonen och le. Att ta in sina mjuka, raka, sneda, ojämna, ljuvliga former med vänlig blick och sträcka på ryggen. Att försöka se sin kropp för vad den är. Oavsett om det finns detaljer som kan förbättras, en hudton som känns för blek eller mörk eller att dagsformen känns skittrist. Vi behöver värdesätta relationen till vår kropp. Våga stänga in oss i badrummet och prata med den, säga ett vänligt ord och vifta på stjärten. Eller bara stå still och SE med ett öppet sinne. Ibland räcker det långt.
