Det är söndag morgon och hade kroppen fått bestämma hade den gladeligen sovit längre, trots att klockan nu är tio. Vaknade och det slog mig hur skevt det är. Att sovmorgon är så högt värderat när det egentligen blir helt bakvänt och ofta är förknippat med dåligt samvete för att vi "sover bort hela dagen". Många känner sig trötta i vardagen och längtar efter den där morgonen man ska få sova ut. När den väl, tillslut, kommer så pockar kanske det dåliga samvetet på eller så är vi inte så trötta som vi var när vi efterfrågade sovmorgonen eller så är det annat som gör att vi ändå vaknar tidigt. Kanske känslan av att "nu måste jag passa på och sova så länge jag bara kan för att jag ska" stör så det nästan blir en press. Kanske behöver vi byta ut konceptet sovmorgon till sovkväll. En sovkväll skulle vara att här och nu idag när jag är sådär förbaskat trött så går jag och lägger mig så tidigt som möjligt, för att kroppen signalerar att det behövs. En sovkväll skulle vara att man skippar Netflix, alla måsten och allt det där man gör om kvällarna och istället bäddar ner sig för att sova redan vid 20ish. Vi slipper det dåliga samvetet av att sova bort dagen, vi möter kroppens behov omgående och en sovkväll är inget man behöver vänta in på samma sätt som en sovmorgon. Man kan direkt möta tröttheten och därmed sina egna behov genom att smacka till med en sovkväll. Kanske vaknar man till och med utvilad i ottan? Vad säger ni - är sovkväll något att satsa på? Läs även: Det här med att prioritera bort sig själv
