Ibland vet man saker inom sig. Man vet. Ibland är det småsaker som att hen kommer att ringa nu och så gör hen det i nästa stund. Ibland vet man något som påverkar livet. Kanske har det skrämt mig eftersom man inte får prata om sådant här med risk att bli flummig. Men det finns inget flummigt över det. Det är att vara öppen för sig själv. Att inte bara göra utan att känna. Att tillåta sig att inte stänga dörren för den där instinkten eller känslan som vill tala om något för oss. Att den där personen inte är snäll. Att det där hen sa inte är okej. Att det här kommer att sluta på det är sättet. Att något dåligt har hänt. Att något bra kommer att hända. Men eftersom vi så tidigt lär oss att stänga av och sluta lyssna så slår vi undan den kommunikationen. Ångrar oss i efterhand när vi inser att det där vi kände var ju rätt ändå. Vi visste ju. Fick en förvarning. Fick en känsla. Ändå är det lättare att vara rationell och låta huvudet eller logik bestämma. Den senaste tiden har jag börjat hitta tillbaka. Blivit mer inkännande igen. Börjat lyssna mer. Veta mer igen. Märker att jag fortfarande inte riktigt är där jag vill vara, är lite för sliten, men jag kommer dit. Och några saker vet jag redan. Har känt det i hela min kropp länge – och det har gett ett lugn. Det snällaste jag (och kanske du) är att fortsätta öppna. Fortsätta våga lyssna. Och sluta styras av - och börja ifrågasätta - allt som är bestämt av huvud, logik, normer bordemåsteska helt tiden. Tryck på gilla om du vill ha fler liknande inlägg ♥
