Suget slog mig redan förra veckan. Jag vill springa! Den senaste tiden har vart så fokuserad på att rehaba, få balans i koppen och ja, typ jobba att jag inte riktigt låtit andra saker ta plats. Som känslan av att "jag vill springa". Den har fått stå åt sidan för allt annat men nu var det dags att släppa fram det. Jag hade kunnat göra det där som är så lätt: Att låta den uppbyggda motivationen ta över och gå ut med höga ambitioner, pressa iväg på milen direkt eller helt enkelt köra tills tårna skavde. För att längtan vart så stor. Men den här gången testade jag något nytt. Gjorde motsatsen och nu sitter jag här med en stolthet som sträcker sig längre. Jag klev upp halv sju, noterade att det regnade och gick ut. Gick ett par hundra meter för att vakna till och släppte sedan lös benen. Jag sprang i en fart som var strax över det bekväma men fortfarande inte utmattande. Lät det spontana ta ganska stort plats genom att inte bestämma någon distans eller tid innan, marinerade sinnet i snälla tankar och kände att jag är grym som faktiskt gör detta och det är tillräckligt bra. Det blev en runda på 19 minuter. Kroppen blev genomsvettig, jag flåsade ordentligt och känner att jag verkligen fått mersmak. Jag vill springa i morgon igen och nästa dag. ,. bild av den fantastiska Erik Dilexit och Kari Traa. Det är kanske det här vi behöver göra lite oftare, göra saker lite snällare och lite mindre så vi får mersmak och faktiskt vill göra det snart igen. Det kan vara helt och fullt tillräckligt.
