Längdskidor! Denna fantastiskt svinjobbiga och underbara sport som jag älskar så. Längdskidor präglade min uppväxt mest av allt eftersom hela familjen var så engagerade. Jag började träna vid 4-5 års ålder och körde min första tävling strax därefter. Sedan var det träning flera gånger i veckan, tävlingar på helgerna, sommarläger och barmarksträning hösten och våren igenom. Allt kretsade kring längdskidåkningen. Det var livet. På nyårsafton stod jag äntligen på skidorna igen. Visserligen bara en kortis då fokus var att lära Kim att åka. Han hade aldrig stått på ett par längdskidor innan denna dag. Så jädra gött att det nu är gjort. Och jag kunde inte låta bli att plocka av honom stavarna och nöta teknik ganska omgående. Lika bra att lära sig från början. Och så roligt det är att lära ut något som sitter i ryggmärgen. Kan sakna tiden då jag tränade en grupp barn och de gånger jag agerat lärare åt vuxna som åkt. Jag och några vänner pratar om att åka Vasaloppet 2019, jag är enormt sugen! Men eftersom de inte heller stått på skidor innan så tror jag att vi ska vara realistiska och börja med Halvvasan som är 45 kilometer och ta Vasan året därpå. Hur som helst, har ni inte provat längdskidor så gör det. Och här är några mobilbilder från vår tur på nyårsafton ↓ Brunnsjöberget i Hedemora alltså. Hemma!
