Jag tänker ofta på det här med träning, hur vi tränar. Att det är ett enormt fokus på att göra "riktig" träning. Att det ska pulsera svett runt hela kroppen för att räknas. att det ska frustas, pumpas, skrikas och flexas. Att riktig träning är blöt, gör ont och är mycket. Att det syns och hörs att vi tränar. Igår upplevde jag en helt annan typ av pass. Ett pass som gjorde ont i det tysta, som fick musklerna att pulsera och hela kroppen att jobba mot. I det tysta. Av nästan inga rörelser. Min tränare Lovisa gav mig små och sjukt utmanande uppgifter som gav stor utdelning. Som att stå på alla fyra på en liggande bosuboll och hitta balansen att lyfta ett ben och en arm diagonalt. Som att sitta med rak rygg, öppen bröstkorg med armarna ovanför huvudet och långsamt vrida kroppen åt sidan. Som att stå på knä på en pilatesboll med helt rak höft och sträckta armar. Det stärker på detaljnivå, är nästan löjligt utmanande och bygger det där grundliga stödet som vi inte får genom att kastas och lyfta tungt. Vi behöver en påminnelse om att träningen inte måste vara svettig för att vara "på riktigt". Att den inte behöver vara svettframkallande eller pulshöjande. Träning har så många fler sidor och vi behöver flera av dem. ,. och ett glatt slängande fläng på det!
