Klockan var tidig eftermiddag när jag låste dörren och klev ut på gatan. Blå himmel och sol mötte mig för första gången på evigheter. Hela mitt väsen längtade efter att springa, att få sträcka ut. Trummade på förbi slottsparken och mot min favoritplats i Malmö. Kom fram till fältet och styrde mot havet. Blev glad ändå in i roten av att se så många människor ute med sina barn och hundar. Alla med ansiktet mot solen. Jag sprang och fick den där känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst. En känsla som inte alltid infinner sig, men när den kommer vill jag ta tillvara på den. Hej Ribban! Det var knappt plusgrader men kändes inte alls kallt. Sprang på stranden hela vägen till småbåtshamnen och hade antagligen ett flin i hela ansiktet. Det var längesedan en löprunda kändes såhär. Jävlarrr vad gött! Kanske är detta året då jag börjar springa regelbundet igen, det är en lockande tanke. Har brottats med dåligt samvete och höga trösklar i löpningen i alldeles för många år och det känns oerhört onödigt när varje löprunda visar vägen. Jag kan springa, jag är inte rädd osv. Fortsatte samma väg tillbaka och avslutade med att springa runt slottsparken. Tack för den här rundan som gav mig välbehag i kroppen i flera timmar efteråt. Det är ju därför man använder kroppen, rör på sig, tränar eller vad vi än kallar det. För känslan som kommer efter. Läs även: Recept till goda frukostar!
