Det började bli kväll och himlen avslöjade att det skulle bli en bländande solnedgång. Benen var rastlösa och plötsligt hade jag en intensiv längtan efter att gå ut och springa av mig. Det mentala motståndet och dåliga självförtroendet argumenterade för annat men lusten att springa körde över det totalt. Jag ville bara ut. Kände i hela kroppen att det fanns energi som behövde användas. Inledde på det bästa sättet jag vet: Att börja med att klättra upp för Hammarybacken några gånger. Himlen färgades rosa och jag hade sällskap av andra som tog vara på kvällen. Stannade till och blickade ut flera gånger. Hade inte bråttom. Endorfinerna kom. Solen började gå ner. Eldklotet brann. Jag kände lyckokänslor av att få uppleva det här så nära mitt hem. Att ha möjligheten att bo såhär gör mig tacksam ändå in i märgen. Klättrade vidare, upp. Svettades intensivt. Pulsen dånade i öronen när jag sprang upp för den långa backen på baksidan. Kände mig ändå stark. Fortsatte. Så kom låten "The call" med Frida Örhn på i hörlurarna och jag stannade på toppen. Stod still och insöp solnedgången under hela låten. Fanns till. Var i känslan. Så hände det som alltid händer när jag klättrat i backen. Jag fortsätter. Tog mig ner och sprang runt skön. Snabbt den här gången. Gasade och ökade tempot. Var i någon slags mentalt rus. Runners high och allt det där. Trodde för en sekund att jag var en gasell som sträckte ut, eller ja, något i den stilen då. Stannade till och bara njöt. Sprang så snabbt jag orkade så länge jag orkade. Pausade och tog in kvällen. Sprang igen och så fortsatte det. Helt utan plan, helt utan att ta tid, helt utan prestation. Läs även: » Jag sprang i ljusets hastighet i kväll - skoja! Hur var det egentligen?
