Idag gjorde jag mig själv så oerhört stolt. Det är en sådan härlig känsla, att få bli stolt över sig själv. Såhär: Klockan ringer 05.40 för militärträning och mitt huvud är både yrsligt och slitet. Spontant känner jag för att rulla runt och fortsätta sova men kliver upp och tänker ett steg i taget. Väl uppe kan jag lika väl prova att äta något och väl där är det lika bra att ta sig iväg. Hammarbybacken står på träningschemat och när gruppen springer iväg med däck över axlarna känner jag mig rätt klen och energilös. Men vad fan. Jag tuggar på och försöker att inte tänka så mycket. Efter diverse övningar, klättring och spurter är det dags för avslutningen. Vi ska springa, eller på valfritt sätt, ta oss upp till toppen. Vår tränare släpper iväg oss och jag känner tjurskalligheten födas. Målet att passera halva backen löpandes krossas snabbt och jag får mersmak. Passerar några i gruppen som börjar gå och känner mig stark. Till slut är mina ben så stumma att jag knappt känner om de går, staplar eller springer. Jag bara plöjer. Efter vad som känns oerhört segt och länge ser jag toppen och kramar ur det sista. Jag håller mig springande upp för hela skiten. Överraskade mig själv och blev stolt. Så jäkla skönt! Är det någonting träningen lär oss så är det att vi kan mer än vi tror. Världens viktigaste känsla. Tack och amen! Foto av Erik Dilexit.
