Jag gick in i startfållan med ambitionen att känna in kroppen (främst bäckenbotten eftersom jag födde barn för 7 månader sen). Har inte tagit ett löpsteg sedan jag blev gravid men var ändå inte orolig för konditionen. 5 kilometer bör jag klara. Och starten gick. Jag kände mig förvånansvärt pigg trots att jag egentligen är rätt sliten. Spontant så kändes det bra! Jag hittade ett bekvämt tempo och pinnade på. Plötsligt såg jag skylten för 3 km och insåg att det här kommer bli riktigt bra. Flåset var med mig. Kvällen var ljummen och naturen fantastisk. Jag sprang i mål på typ 27 minuter. Visserligen med blöta byxor pga urinläckage, men jag är så förbaskat stolt! Testade, sprang och njöt av att hela tiden lyssna in kroppen efter banan. Det här var roligt!! Den här texten publicerade jag på instagram efter Vårruset och jag vill prata lite mer om det här med att kissa på sig. Jag var chanslös. Mitt enda mål med Vårruset var just att se hur bäckenbotten skulle hålla men då tänkte jag mer på om det skulle kännas som att något skulle ramla ut. Det gjorde det inte. Allt satt kvar och mina muskler där i krokarna verkar ha blivit lite starkare. Men det här med urinläckage va. Har ju hört att det är vanligt men inte reflekterat så mycket på att det skulle kunna hända eftersom jag kan nysa, skratta, hosta och hoppa utan att det läcker. Men en bit in på löpningen så kände jag att några droppar gjorde entré. Jahapp, tänkte jag men det är ju inte hela världen. Sedan märkte jag att det eskalerade samtidigt som jag kom på mig själv med att tänka "tänk om någon ser att jag är blöt i baken nu. Det känns som att det är en stor fläck". Och det var ju det. Byxorna var dyngsura när jag kom i mål. Men det irriterade mig att jag ens tänkte att det skulle vara lite jobbigt om någon såg. Det är ju så förbannat vanligt. Många kvinnor som har fött barn lider av urinläckage. Många går i det tysta i en evighet och får aldrig hjälp. En del behöver opereras. Andra klarar sig rätt bra och får det bara ibland. Oavsett så är det inget att skämmas för. Och det finns hjälp att få om man behöver. Jag ska jobba på med knipövningarna och se om det hjälper. En gynekolog som jag var till tidigare i våras sa att de får bättre effekt när man slutar amma så får avvakta tills i höst åtminstone innan jag eventuellt söker mig till vården igen. Och ska börja springa lite försiktigt och se hur det känns, fast med trosskydd den här gången då.
