Okej, jag går rakt på sak: Igår tog jag 100 kg i höftlyft! 100 kg!! Det är något magiskt med den där gränsen. Och vet ni, jag känner att det finns mer att ge! Lyfte den där förbaskade stången med 100 pannor 5 reps och 4-5 set igår för att min tränare Robert ville föreviga det på film. Är så förbaskat jädra glad! Och det var inte ens meningen, men när jag tog 90 kg så var vi bara tvungna att testa en hundring. Och det enda jag kan tänka såhär i efterhand: Äntligen äntligen börjar jag känna mig fysiskt stark igen efter utmattningen. Det är en obeskrivlig känsla. Det har varit en lång väg till den känslan. Från totalt utmattad och oförmögen att göra annat än att överleva till att testa allt jag kunde hitta för att hjälpa kroppen på vägen tillbaka (rehabträning, yoga, kroppsterapi, akupunktur, idrottsmassage, vila, promenader, kinesiologi osv). Det tog 4 1/2 år. Nu börjar jag känna igen min kropp igen. Jag är så tacksam och stolt att jag vill gråta. Den orkar. Den svarar på vila och på träning. Den känns pigg och lätt. Och jag börjar till och med att känna mig stark. Ja, jädrar så fint. https://www.youtube.com/watch?v=C3NwrBCi9Do En liten filmsnutt från gårdagens glädje ↑ Inser återigen hur viktigt det är att ta sin fysiska rehab på allvar efter en utbrändhet. Och hur viktigt det är att ha kunniga personer runt sig. Jag har min tränare Robert att tacka för mina framsteg. Om han inte var så lyhörd, kunnig och intresserad hade min väg vart dubbel så lång.
