Igår körde jag ett hårt och härligt träningspass med min tränare Lovisa. Med hårt menar jag inte tungt i vikter eller väldigt ansträngande för hjärtat, utan hårt för skuldror, axlar och blodcirkulation. Jag fick jobba i olika block på 6-8 min med 10 sek vila i högt tempo. Så stark jag kände mig! Trots att vi inte tränat ihop på tre veckor så har det hänt så otroligt mycket i kroppen. Den älskar mig när jag ger den träning och framförallt den här typen av återuppbyggande, flödande och chockande träning. Den svarar på alla anvisningar, kastar sig ut när jag ber den och levererar alltid mer än jag vågat hoppats på. Så jäkla cool! Det har hänt mycket sedan jag valde att anlita Lovisa och det bästa av allt är vi vågar låta det ta tid. Jag tränar med henne för att bygga upp kroppen igen efter utbrändheten och vi har kommit långt, mest för att kroppen ofta lyckas överraska oss i sin förmåga att hitta tillbaka. Jag kan ju träna! Kom ihåg, att oavsett var ni befinner er i er träning. Sätt er alltid i samma lag som er egen kropp och jobba tillsammans med den. Möt den på dess verkliga nivå och utgå därifrån. Gör det bästa av det. Mentalt hade jag kunnat stressa iväg till gymmet och tvingat den att köra på samma nivå som för två år sedan men det hade blivit en rejäl pannkaka. Istället svalde jag stoltheten, anlitade min egen PT och möter nu min kropp där den är efter 1 1/2 års utbrändhet. Vi jobbar tillsammans och den tackar mig varje gång genom att älska de utmaningar jag ger den. Att det betyder att jag dagen efter känner hur blodcirkulationen flödar fram och att jag känner mig rätt slutkörd och stel, det är värt det. För det betyder att vi har gjort något bra och är på rätt väg. Tillsammans.
