Den senaste tiden har innehållit en hel del träningspass, och med det kom en insikt: Min uthållighet är sämre efter utbrändheten. Som barn började jag med längdskidor vid fyra års ålder. Jag växte upp med träning flera gånger i veckan och tävling på helgerna. Vi sprang distanslopp, jag åkte Kort Vasan första gången som 11 åring och triathlon, skidläger, orientering, längdskidor, intervallträning i slalombackar och barmarksträning avlöste varandra. Jag har med andra ord belönats med en oerhört bra grundkondition och alltid varit uthållig. Även med perioder av mindre träning så har jag orkar springa långt och kroppen har alltid svarat snabbt när träningen trappats upp. Men de senaste åren (efter att jag blev sjuk i utmattningsdepression, och under min väg tillbaka) har något förändrats. Jag är fortfarande helt övertygad om att min grundkondition är en viktig anledning till att jag återhämtat mig så pass bra efter utbrändheten som jag gjort. Men jag är inte längre uthållig. Jag märker det när jag tränar tillsammans med syrran som delar samma träningsrika uppväxt och har en kropp, och förutsättningar, som påminner om min. Hon springer fortfarande långa sträckor i högt tempo. Hon har den där extra växeln att lägga i när hon är svintrött. Hon har flera lager av orka att fördela över ett träningspass. Sådär som det borde vara. Och sådär som jag var förut. Nu för tiden kan jag oftast välja mellan att springa längre eller att springa lite snabbare, inte göra båda samtidigt. Min kraft tar ofta slut ganska plötsligt och kroppen kräver en betydligt längre startsträcka för att komma igång. Ibland blir jag fortfarande helt yrslig efter tunga lyft och efter styrketräning som involverat nya muskler så känner jag en "förlamande och berusande" trötthet i musklerna flera timmar efteråt, på något märkligt och inte helt frisk sätt. Jag är inte längre uthållig på samma sätt vilket gör att upplägg med intervaller är en förutsättning för många av mina pass. Jag kan inte längre bestämma mig för att ta en löprunda och börja springa direkt jag kommer ut på gatan, utan måste värma upp och promenera en bra bit först. Oj, det här blev alldeles för långt. Vill bara dela med mig av det här och påminna om att våra kroppar ändras, våra förutsättningar blir annorlunda och vår kropp svarar olika på träning beroende på vad vi är i livet och vad vi utsatts för. Det gäller bara att komma ihåg att anpassa sig efter nuet och våga känna att det som är nu är också bra, bara annorlunda än tidigare.
