Från en läsare: ”Träna för livet eller leva för träning” – jag skulle vilja veta dina tankar när du läser en sådan rubrik. --- Bland det första som slår mig när jag läser meningen är hur starkt jag känner för den första delen och hur obekväm jag blir av den andra delen. För mig är det så otroligt viktigt att träning är något odramatiskt, vardagligt och gärna prestationsfritt. Jag vill träna i vardagen för att bli en lite bättre person som kan hantera vardag, känslor, stress och humör bättre. Vill träna och motionera för att må bättre och känna att jag får ut det där lilla extra av livet för att träningen ger mig mental och fysisk styrka. Jag vill inte på något sätt leva för träningen. Jag värdesätter daglig rörelse och vet att jag mår betydligt bättre när jag tränar och är aktiv än när jag inte gör det - men träningen får aldrig bli mitt fokus. Jag vill inte leva med känslan av att jag måste träna. Vill inte leva med känslan av att träningen bestämmer hur och vad jag "får" äta. Vill inte att träningen, eller bristen på den, ska styra eller påverka mitt mående så att jag måste anpassa allt efter det. Vill inte heller lägga minutiösa träningsprogram som måste följas till punkt och pricka och jag vill inte ta tiden varje gång jag springer. Vill inte heller låta träningen bli ytterligare en prestation där jag hela tiden ska känna pressen att alltid bli bättre/snyggare/starkare/snabbare och piska mig själv i jakten på nya resultat. Min ambition är helt enkelt att träningen och rörelsen är en självklar och alldeles odramatisk del av livet och vardagen. Lika mycket en humörhöjare, paus och utmaning som stärkande och anpassningsbar. Ungefär så tänker jag. Vad tänker ni när ni läser rubriken där i början?
