Det är ju såhär: Att börja träna efter ett längre upphåll är allt annat än roligt. Kroppen hänger inte med viljan och det blir ofta ett mindre krig mellan att musklerna tar slut och att huvudet vill pressa på mer. På min senaste löprunda kände jag mig allt annat än kraftfull. Det var ett tag sedan jag sprang en helt vanlig längre löprunda och det tog emot. Eller rättare sagt, det går galant i början. Kroppen minns hur stark den var, min kärlek till träningsformen bidrar med god energi och grundkonditionen är i grund och botten bra byggd. Sedan börjar orken svikta. Från ett steg till ett annat sipprar det fram tung mjölksyra, frustrerade tankar och en sliten kropp. Varje steg blir en liten kamp. Det kan helt enkelt kännas så förbannat tungt. Vi vet ju allt det här. Att bygga upp sin kropp efter en längre paus är inte roligt under tiden, men fasen vad stark en blir efteråt. Det är alltid värt det. Det är det som tar mig igenom de här första passen på ren vilja, för att jag vet att det blir lättare snart. När det här först hindret är passerat. Vill påminna er som gör samma sak nu, bli inte arga på er själva. Börja inte jämföra med ”jag var ju så stark då” eller ”men jag kan ju bättre än såhär”. Då dräneras du snabbt på energi och känner dig helt värdelös. Öva istället på att försöka acceptera ditt nuvarande läge och var extra snäll mot dig själv de första gångerna. Det kommer snart att kännas bättre. Det vet vi! ,. foto: Erik Dilexit.
