Det var måndag och jag fyllde år. Mitt barn hade precis gått efter att ha kommit på fika med sin pappa. Hela den grejen gjorde mig så väldigt glad ända in i hjärteroten. Tacksam. Kikade ut och Hammarbybacken lockade på mig. Himlen laddade för en otrolig solnedgång, det syntes lång väg. I den stunden är det så lätt att stanna inne. Inte ge efter för inpulsen. Fortsätta med något man tänkt göra. Men jag lät mig. Lät mig strunta i eventuella lösa planer om att fixa något, bytte om och klev ut i det som skulle komma att bli en otrolig solnedgång. Väl i backen så klättrade, sprang och stannade jag. Lät mig fångas av stunden. Jag svettades och stannade upp. Sprang allt jag orkade. Stod stilla en hel låt och bara stirrade in i eldklotet som prydde himlen. Tänkte att jag inte skulle springa mer men kände att kroppen ville. Lät mig lyssna på suget, tog mig över de mentala hinder som fanns och lät kroppen löpa i en förvånansvärt högt tempo. Släppte loss steget. Stannade plötsligt där det var vackert. Andas in. Fortsatte. Sådär höll jag på. I någon slags osammanhängande intervall mellan att springa mig rusig och stanna upp för insupa allt det vackra. Läs även: » En alldeles ovanlig onsdagkväll efter jobbet!
