Hej och välkomna till sagan om när jag tog min bebis på magen och klättrade upp för ett berg i Kanada. Hoppas att ni är taggade! Vi är ju här och hälsar på min syster och hennes sambo som är ute på någon variant av drömresa (för att få det ur systemet så de sen kan komma hem och bosätta sig så nära mig som möjligt och aldrig mer flytta utomlands!!!) En av grejerna som man måste göra när man är i den pyttelilla staden Banff (som ligger 1 1/2 timme med bil från Calgary) är att vandra i bergen. Eftersom vi är nybörjare och har en person på 5 månader med oss så valde vi Tunnel Mountain. Det ligger 1600 över havet och kändes rimligt. Ärligt talat så var jag rätt skeptisk om jag skulle palla med Edith på magen och om man ens får klättra i berg med bebisar? Men man vet ju inte om man inte provar. Så vi klädde oss alldeles för varmt (vädret svänger på 10 minuter här så omöjligt att klä sig rätt), packade ner vatten och började gå med inställningen att vi tar det som det kommer. Det är alltså det här gänget som jag gick med, de tre personerna som skymtar bakom skylten. Mamma, syrran och pappa i sin bästa outfit som gör reklam för IFK Hedemora Skidor. Det här var resans tredje dag och den första som bjöd på strålande sol och glittrande snö så vi var lite som unghästar som släppts på grön betesmark i juni. Taggade. Folk säger att jag och syrran är väldigt lika och jag kan ju se det på den här bilden ↓ Efter att ha promenerat i typ en kvart så bestämde jag mig för att inte klättra till toppen. Kände att det kanske var oansvarigt att ta med Edith. Skulle hon ens få luft där uppe? Syrran skrämde upp mig med att hon och Liam hade vart så otroligt slut när de gick upp första gången och att det var så dåligt med syre där uppe. Gud. Nåväl, vi gick vidare. Fast vi kom inte så långt eftersom mamma ville fota var tredje meter. I olika vinklar. Och jag var såklart likadan. Men titta på det här, det måste ju förevigas ↓ Efter 45 minuter vaknade Eddan från sin powernap och jag beordrade syrran att googla på bebisar på hög höjd. Svaret var att folk vandrar med 3 månaders bebisar i alperna - och då blev ju plötsligt detta rimligt! Ändrade mitt tidigare beslut och tog sikte på toppen. Solen var plötsligt alldeles för generös att vi fick utrusta den lilla med mormors solbrillor. Så vandrade vi vidare. Och njöt. Och fascinerades. Och tog in naturen. Det är alltid svårt att få bilder att förmedla det storartade man upplever, men kanske kan någon av de här bilderna ändå förmedla känslan. Plötsligt fick vi vittring på toppen. Inte långt kvar! Jag var så imponerad över att jag kände mig stark och pigg trots en nästan 9 kilos bebis som last. Hade dock inte klarat det utan broddar och stavar som gav grepp. Här försöker jag få syrran att skicka en bild på mig och Edith till Kim men hennes telefon dog av kylan. Det känns så typiskt för iphone Mamma som är sjukligt höjdrädd vågade sig ändå ner till räcket för att ta en bild. Är så imponerad över att hon vågade göra detta trots sin fobi! Och låt oss stanna till vid den här bilden. Ser ni bergen? Det är såklart inte lika mäktigt såhär, men berg alltså. Det är något fascinerande med dem. Vink vink! Strax framme! Tadaa!! Vi är på toppen! Och förvånansvärt pigga. Kan bero på att vi gick upp i pensionärsfart. En selfie som förevigade att Edith varit där! Och en selfie på gänget. Har man tagit sig upp på ett berg så tar man många bilder på toppen. Här tröttnade Edith och tyckte det var halvkul att sitta intryckt mot min kropp, så hon fick åka framåt istället = nöjd bebis. Eh. Lade ut en film på insta stories från det här tillfället ↓ Och då såg jag det. Jag ser ut som en tant när jag spankulerar fram mellan träden. Med stavarna. Gud. Så vandrade vi neråt igen. Och trots att vi fotade prick allt på vägen upp så var vi ju ändå tvungna att fota lite till på vägen ner. Mot slutet så kände jag att min kropp började tröttna så satte lasten på syrran istället. Plötsligt kändes allt så lätt! Och hon blev rätt nöjd ... gullepungen! Eftersom turen tog ganska prick tre timmar så behövdes en fikapaus. Vi gick raka vägen till närmaste matställe och beställde in paj till päronen och en andra frukost till mig och syrran. Snipp snapp snut, så var sagan slut!
