Om den här dagen inte var tillägnad rehab för armbågarna och en långpromenad hem så skulle jag sätta på mig mina bästa underställ, kliva ut i närmaste snöklädda backe eller trapp och spurta skiten ur mig. Ni vet när man springer sådär fort att det ilar i öronen och blodsmaken samlas i gommen. Sådär intensivt att det blir rök av andetagen och mjölksyra som dånar i benen. Jag skulle springa utan att ta tid och utan att prestera, bara för att få den där känslan. Känslan av att verkligen ta ut sig. Jag längtar tills nästa sådant tillfälle.
