Klockan är 10.36, det är söndag och jag äter frukost. Rostade mackor, starkt kaffe och juice. Har inte riktigt vaknat än och planerar att krypa upp i soffan med te och vänta med att gå ut till sen eftermiddag när jag ska hämta Edith. Kanske ta en längre promenad dit. Filurar mycket på det som varit just nu, på hur man formas, vad livet innehållit fram till nu och känner tacksamhet för den kanske mest avgörande lärdomen i mitt liv: Att våga vara i det som är och möta det, istället för att stänga av och köra på. Den lärdom förändrade mitt liv och mig själv i grunden. I övrigt har det varit en riktig röv-vecka. Innehållandes många mysiga stunder också, men vabb andra arbetsveckan efter semestern var inte optimalt, speciellt inte då jag befann mig på en plats inuti som inte riktigt klaffade med det. Gud, nu när jag skrev om det kändes det som förra veckan, inte ett par dagar sedan. Tid är en konstig grej eller hur. Nu blev det filosofiskt och egentligen har jag kanske inte sagt något allt i det här. Vet knappt, det starka kaffet kickar in snart. Vet bara att jag har texter i mig som vill komma ut. En del kommer att se dagens ljus här, det ser jag fram emot. Ser fram emot att komma till jobbet och komma igång på riktigt. Ser fram emot att krama Edith om några timmar. Ser fram emot att förflytta bakdelen till soffan om några minuter. Långsam söndag och allt det där. Hej! Läs även: "Jag vill ju bara må bra" - vad innebär det?
