Min projektledare Elin spelade upp ett klipp från när Bianca Ingrosso gästade min podcast Ofiltrerat 2015. Jag har en helt annan röst, en annan ton. Är så försiktig och det finns något ursäktande i rösten. Tänker på det varje gång jag av någon anledning bläddrar bak i arkivet, vilken skillnad det är i platsen jag tar nu mot platsen jag inte tog då. Som att jag bad om ursäkt för mig själv, så mån om att inte vara för mycket. Det fanns en distans i blicken, rösten, allt. Förminskade mig själv enormt då. En rätt jag alltid återkommer till när jag vill ha lagad mat snabbt men egentligen inte orkar laga något: Ha färsk tortellini i kylen, koka på ett par minuter, riva över parmesan, olivolja, färsk basilika och några frön eller nötter. Så oerhört gott! Känner viss uppgivenhet kring pandemin, som alla andra såklart, men det är som om den inte existerar för vissa? Menar inte att det är någon tävling om vem som gör mest rätt, men det går att agera utefter bästa förmåga och att totalt skita i allt och leva på som vanligt utan hänsyn till något eller någon annan. Nu lät det som att det ovan är svart eller vitt, så är det såklart inte. Är ju en stor förespråkare av att prick ingenting är svart eller vitt. Älskar nyanser och att vrida och vända på perspektiven. Vill påstå att det inte finns något som enbart är svart eller vitt och det är befriande. Apropå förminskande så pratade jag med en kompis förra veckan som nästan blev sur när jag var på väg att säga något som kunde tolkas som att jag förminskade mig, vilket inte var menat så, men det var så fint att reaktionen från min kompis direkt blev NEJ NU JÄDRAR och protester. Ahhh. Är så behagligt mätt nu. Ska koka te och käka kylskåpskall apelsinchoklad.
