Läs första delen HÄR! Nässjös tågcentral, klockan är 11.35. Minuter passerar utan att någon av dem säger något mer. Den långa kvinnan möter Marias blick. Stadigt. Hon verkar inte galen ändå. ”Jag heter Johanna, men de som känner mig kallar mig för ”Lelle”. Varför är en lång historia, den hinner vi ju ta någon dag eftersom vi kommer att spendera en del tid tillsammans framöver? Om jag kan få jobba här alltså? Finns det någon tjänst?” Hela hennes uppenbarelse ändrar energi. Plötsligt ivrig. ”Ja? Eh. – Maria famlar efter orden. Nyfiken river i henne men hon vet inte hur hon ska agera, eller reagera för den delen. Menar kvinnan, Johanna-Lelle, verkligen allvar. Maria kommer aldrig för sitt liv förstå hur någon frivilligt kan vilja börja jobba här, men minns snabbt att hon själv stod där för två år sedan. Med samma ivrighet, skillnaden var att hon kom från grannbyn och aldrig haft särskilt mycket kontakt med den riktiga världen. Den här långa kvinnan utan sin enorma halsduk verkade ha allt, ändå vill hon bort från det. Ofattbart. ”Eh. Ja. Alltså. Det är jag som är platschef och jag ska anställa någon för sommarjobb, men vet inte om du skulle trivas här, jag menar du verkar så … alltså är du inte överkvalificerad för det jobbet menar jag, det är vad jag menar alltså” – Maria svamlar vidare och drar samtidigt handen längs med bänken och försöker att inte förolämpa kvinnan framför henne. Nässjö tågcentral, klockan är 07.35, en ny dag. Maria låser vant upp dörren och trycker till för att det ska gå att ställa upp den helt. Hon tänder upp i lokalen och sätter igång hög musik i högtalarna. Hon möter sin blick i spegelglasen som hänger på väggen bakom borden längst bort och ser något glimra till. Stolthet? Att hon får ha det här stället som sitt ändå. Att hon tagit sig till den här positionen trots att hon saknade erfarenhet och mest flydde hit på ren chansning för att livet i grannbyn rasade samman. Hon har fortfarande inte varit ute i den riktiga världen, men här är hennes värld och det är ändå fint. Om än så jävla långtråkigt ibland men man kan väl inte få allt din dumma idiot, som mamma skrek den där dagen Maria kastade sig iväg i affekt, med väskorna i nävarna efter ännu ett bråk som spårade ur. Hon hade fortfarande inte återvänt, två år senare. Någon påstod att hon var långsint, kanske stämde det ändå. Hon började rutinen som tog henne från ett stängt och dött café till en levande mötesplats för stressade resenärer. Allt var så inövat att det var som att gå en koreografi. Kroppen styrde sig själv genom moment som att starta igång den enorma kaffemaskinen som under dagen skulle servera hundratals lattes, slå på fläkten, reglera låtlistan så det var exakt lagom god stämning för alla åldrar, placera blommor och ljus på vartenda bord, torka smulor som av någon outgrundlig anledning lagt sig tillrätta under natten och till sist gjorde hon en stor cappuccino till sig själv. Sin specialare med hälften havredryck, hälften komjölk och tre shots espresso, för att komma igång ordentligt. Hon satte precis läpparna mot koppens kant när någon gastade ”God morgon!” alldeles för högt och utan förvarning. ”Fuck” – Maria hoppade till och brände tungspetsen. Herregud. Den långa kvinnan utan den enorma halsduken anlände – Johanna-Lelle. Maria hade nästan förträngt gårdagen som slutade med att Lelle skulle provjobba. Hon verkade fortfarande mena allvar så what to do.
