Nässjös tågcentral, klockan är 10.34. Maria går smidigt mellan kaffemaskinen och kassan. Hon plockar med sig saker i farten och tittar hastigt upp på nästa kund i kön. Blicken fastnar på en lång kvinna i en enorm halsduk. Rörelsemönstret, servicen, leendet och pratet sitter i ryggmärgen efter nästan två år som anställd på kaffebaren. Hon kan fortfarande inte förstå att det var så länge sedan hon klev in här, utan CV, och lyckades få ett jobb på stört. Händerna gör jobbet med den långa kvinnans beställning samtidigt som hon lyckas sälja på henne en biscotti till kaffet och instruera My, den nya kollegan, att fylla på kakorna. Maria stannar upp en sekund och ser scenen utifrån. Tänker på vart kvinnan med den enorma halsduken är på väg. Var hon kommer ifrån. Vad är hennes historia? Har hon varit några dagar i Nässjö eller är hon på genomresa. Maria vill ofta fråga människorna hon möter via kafédisken om deras liv, men är alldeles för blyg för det. Kvinnan försvinner och nästa kund gör entré. Maria suckar och tänker igen att hon borde söka sig vidare. Kanske byta jobb eller till och med göra något drastiskt som coola människor verkar göra. Säga upp sig, sälja allt och resa ut i världen. Men vem vågar göra det egentligen? Frivilligt lämna tryggheten utan att veta var man hamnar. Nässjös tågcentral, klockan är 10.42. Den långa kvinnan med den enorma halsduken bränner sig på tungspetsen när hon för snabbt häller i sig kaffet. Hon suckar när ryggsäcken som dinglar på en axel nästan åker av och får henne att vingla med koppen. Hon kastar ner väskan, ytterkläder och sig själv på närmaste bänk och tar ett djupt andetag. Hon ser sig omkring och blicken fastnar på kvinnan som nyss insisterade på en biscotti till kaffet. Hon studerar den eyeliner som går längs med ögonlocket och de vana händerna som hanterar kaffemaskinen. Hur länge har hon jobbat där? Kan hon göra konst i den skummade mjölken? Den långa kvinnan inser att hon avundas tjejen i kaffebaren. Det verkar så tryggt och skönt att få jobba på det där sättet. Att ha sin fasta arbetsplats. Att varje dag har ungefär samma arbetsuppgifter och bjuder på få överraskningar. Hon inser att hon är avundsjuk. Och stressad. Hon är för fan alltid stressad nu för tiden. Ändå borde hon inte klaga eftersom hon är prisad, har status och många människor säkerligen är avundsjuka på henne själv. Hon får resa och upptäcka världen (även den utanför just Nässjös tågcentral) och hon får synas. Människor och företag betalar henne dubbla månadslöner för att höra henne prata en timme. Ändå vill hon bort. Bort från pressen, resandet och allt det där som anses vara lyxigt. Hon har fått nog. Plötsligt stelnar kroppen till och hon inser vilka tankar som nyss slet sig lösa. Hon har fått nog? Har hon fått nog nu? Fan. Så hårt hon kämpat för att hålla just de tankarna långt inom sig. Plötsligt sprider sig en känsla i kroppen. Hon har fått nog. Hon är klar. Hon vill inte mer. Hon vill ha tryggheten. Helvete också. Nässjös tågcentral, klockan är 11.33. Maria tittar upp när hon hör någon harkla sig. Det är den långa kvinnan igen – nu utan halsduk och väskor. Hon ser självsäker ut och verkar på hugget. Jädrar. Var biscottin för gammal? Borde hon ha städat ur den lådan igår? Innan Maria hinner säga något så säger den långa kvinnan med stadig röst att hon vill jobba där, på kaffebaren. Den långa kvinnan utan den enorma halsduken vill byta liv – till kaffebaren på Nässjös tågstation. Hon berättar att hon fått nog av världen, resandet och stressen. Hon vill börja på stört. Maria svarar först inte. Hur bemöter man en galen person som har tillgång till världen och nu påstår sig vilja lämna friheten för trygghet och tristess?
