Puh, nu är det kväll! Har haft fullt upp med mammalivet så öppnar datorn först nu. I förmiddags hände något underbart: Jag och Edith bäddade ner oss igen efter frukosten och sov i nästan två timmar. Herregud, varför har jag inte gjort det tidigare? Alltså sovit när hon sovit ... ja, jo för att jag behövt prioritera jobbet men nu struntade jag i det trots att bloggen stod tom på inlägg. Och det gick ju bra det med. Kände mig helt omtöcknad när vi vaknade igen, på ett bra sätt. Det ser jag fram emot kommande vecka när jag är i Grekland, att få sova ostört. Edith sover i vår säng och det är och har varit det mysigaste någonsin, men nu börjar hon ta rätt mycket plats och det händer ofta att man får en häl på struphuvudet vid 03. Tusen tack för alla kommentarer i det förra inlägget om konstruktiv kritik! Och tack för all uppmuntran och värmande ord! Blir enormt glad och rörd. Läste att några är riktigt trötta på amningsluggen (lägger den främst på insta story) och det kan jag såklart förstå. Särskilt om man själv inte dras med den - men det är också topp tre det jag får mest respons på. Varje dag skriver människor hur tacksamma och glada de är över att jag avdramatiserar den med mina fulbilder på den, så den kommer få hänga med ett tag till. Men förhoppningsvis så växer den ut helt snart så är den ur världen *glad emoji som flossar*. Jag menade det jag skrev i förra inlägget - har ni nya idéer på hur ni vill att jag lyfter mitt budskap så tar jag tacksamt emot dem. Har ju bloggat i 8 år och försöker såklart förnya mig men det är svårt när man ändå vill behålla en röd tråd. Så allt är välkommet! Stod nyss på balkongen och insöp vår utsikt och tänkte på hur mycket jag kommer att sakna den här lägenheten och allt som kommer med den när vi flyttar i januari. Men insåg också att den inte är i fas med våra behov längre. Fasen alltså, annars hade jag gärna bott här i tio år till. Jahapp, det var nog allt jag hade i huvudet för nu. Kram på er!
