Det är som att kvällen får mig att sluta andas. Som att min livsgnista släcks i takt med att ljuset försvinner och ensamheten tar över. Den fysiska smärtan lindar sig hårt mot min kropp och jag känner hur det förtvivlade skriket långsamt men bestämd fyller mina lungor. Jag känner mig desperat efter dig. Jag vill förtvivlat slå mitt huvud i backen om det hjälper mig att komma närmare din närhet. Jag vill förtvivlat springa mil efter mil för att inandas din luft. Jag vill så gärna sälja allt jag har bara för att få en kyss. Jag känner mig som en klängig tonåring, hatar mig själv varje gång jag tar kontakt. Kan inte låta bli att brottas med tankarna som bara heter ditt namn. Jag vill inte vara den som alltid saknar, längtar erkänner romantik. Jag känner mig svag, rullar in i täcket och låtsas att du finns under kudden. Kramar desperat händerna runt knäna i ett svettigt försök att få min egen närhet att likna din. Jag sjunger ditt namn tyst i huvudet och sänder alla miljoner kärlekstankar till din säng. Jag känner mig frustrerat jävla jättedålig som inte kan stänga av min kärlek ens en minut. Jag vill andas ett eget andetag utan att fundera över vad du gör, jag vill stirra på en mun som pratar utan att se dina våta kyssar framför mig. Jag vill kunna göra en rörelse utan att hoppas att den ska sluta i din famn. Jag vill skrika ditt namn och säga lämna mig aldrig igen.
