Bläddrade igenom utkasten på blogginlägg som aldrig blev - eller ännu inte blivit - och hittade det här. Några meningar från några år sedan då det kändes som om livet höll på att äta upp mig inifrån. Allt var upp och ner. Jag var kär på ett sätt jag aldrig tidigare varit samtidigt som jag blev djupt utmanad av livet och olika situationer. Lycklig och olycklig på samma gång. Såhär skrev jag då (ackompanjerat av den snabba bilden ovan som var allt jag orkade ta):"Ibland kräver livet så mycket att det kväver. Då kan vi bara vara så snälla mot oss själva som möjligt och kräva minsta möjliga extra. Jag befinner mig ju där nu och gör vad jag kan för att fylla på. Går emot impulser om att ta tag i saker och fixa. Har till och med hindrat mig från att höra av mig till en vän som jag inte pratat med på ett tag, bara för att jag inte har den kraften att vara drivande i det just nu. Jag behöver sätta det grundläggande först. Det betyder fylla på min egen ork, se till att Edith mår bra och jobba. Jag prioriterade att träna på lunchen för att försöka få ny energi och en del andra saker får helt enkelt vara som de är. För livet kräver så mycket som det är just nu".Tack och lov så blir det bättre. Det kommer ljusare dagar och andra tider. Det är lätt att glömma när man är mitt i det, men nu vet jag att oavsett hur jobbigt eller svårt något kan kännas så kommer en annan dag, en ljusare tid. <3
