Klockan är 21.35 och jag behöver sova. Lovade mig själv att ligga i sängen innan klockan 22 så det är bara att börja avrunda det här inlägget innan jag knappt påbörjat det. Har på något märkligt sätt lyckats styra bort en förkylning i nästan två veckor nu. Får se om den eller jag vinner till slut, TA I TRÄ. Det känns skönt att vara hemma. Imorgon börjar Ediths potträning - önska oss lycka till och berätta gärna alla era bästa knep och råd eller please don´t do den här missen som vi gjorde. Har en text i utkast med rubriken "Hur vet man att man är utbränd" som jag filat på i ett par veckor nu. Den handlar snarare om det här med att vi kastar oss med uttrycket "lite utbränd", få grejer provocerar mig så mycket. Vågar inte släppa den fri riktigt än. Känner att jag behöver låta den växa fram för att få den så välformulerad, tydlig och vass som möjligt. Det är en snårig skog att gå i och jag vill att mitt budskap ska vara supertydligt. Den får jäsa lite till. Har precis ätit filmjölk och druckit te. Sitter i en helt tyst lägenhet. Något som hade varit otänkbart för några år sedan. Vet inte om ni minns men tystnaden skrämde livet ur mig. Det var aldrig tyst. Alltid något på. Ni som sett Lyckomaten vet ju hur jag bar omkring på min dator med TV-serien Vänner. Tog inte ens en dusch utan ljud och något som distraherade tankar och känslor. Nåväl, sidospår. Imorgon (idag för er som läser) är det fullt fokus på potträning, en promenad medan hon sover i vagnen, styra upp några lådor, tvätta och sträcka ut på yogamattan. Det blir bra. Vill sortera saker. Nu är klockan 21.44. Bäst att jag slutar skriva nu så jag kan glida ner mellan lakanen inom en kvart som jag lovat mig själv. Kom ihåg att andas med magen. 2020 har knappt börjat. Låt oss mjukstarta. Puss!
