Jag har precis landat i Linnéas och Liams soffa. Hon är på väg hem från jobbet och han gick till gymmet. Att vara själv i deras lägenhet påminner om den där tiden mellan separationen och att jag fick tillträde till min lägenhet. Då bodde jag här i nästa en och halv månad (och Edith på mina dagar). Minns hur fysiskt och mentalt slut jag var. Cyklade från deras lägenhet till förskolan som ligger 3 kilometer bort för att sedan cykla 4 kilometer till kontoret, jobba, cykla 4 kilometer till förskolan och sedan 3 kilometer hem till dem och komma till deras gästrum som var överbelamrat med grejer, påsar, inredning jag börjat köpa. På kvällarna efter att Edith somnat satt jag bredvid henne i bäddsoffan och försökte ordna alla tusen förbannade grejer som behövde fixas. Tur att jag inte visste innan hur mycket som behöver ordnas, beslutas, planeras, ändras och göras när man går igenom en skilsmässa och flytt och då menar jag bara praktiska saker, lägg där till alla känslor, all sorg och allt emotionellt arbete som man behöver ta sig igenom. Åh. Det är speciellt att tänka tillbaka och speciellt att det redan gått över ett år sedan dess. Vilken resa det är och har varit. Nu sitter jag här ett år senare och är på en helt annan plats i livet och mig själv. You did pretty damn good, vill jag säga till mig själv. Det känns fint. Som jag kämpat på. Hade inte tänkt att inlägget skulle ta den här riktningen när jag började skriva. Nu blev det ord rakt från hjärtat. Tack för att ni lyssnade.
