Kaffet smakar extra gott i den här stunden, kanske för att det är en ny sort. Fick upp en mening i skallen "tänk om någon berättat för mig när jag var utmattad att jag skulle sitta på den här köksstolen och känna som jag gör för livet". Känner så ibland. Det kommer som en påminnelse om att livet sett helt annorlunda ut och att jag varit på helt andra platser i mig själv. Att det varit en resa hit, och såklart fortfarande är. Uppskattar när dessa stunder kommer. Det påminner mig om att stanna upp och blicka i backspegeln. Se vägen hit, vägen som är livet, livet som är mitt. Hade någon berättat för mig då, när jag låg i en rätt dyster studentlägenhet och mådde, ja hur beskriver man ens mörkret jag kände då ... så jävla dåligt. Hade någon berättat för mig då, att jag skulle sitta på den här köksstolen och få uppleva det jag gör och vara där jag är i mig själv, så är det möjligt att jag inte trott på det. Att ens försöka föreställa sig något annat var så avlägset där och då. "Tänk om någon berättat för mig då att livet skulle se ut såhär nu" ... kände så efter skilsmässan och känner så nu. Älskar allt med det här. Att livet ändras. Att livet svänger när vi minst anar det. Att livet ruskar om oss när vi tror att vi listat ut allt. Att det så gott som aldrig blir som vi tänkt och att vi växer med det.
