"Min själ andas igen" viskade jag med näsan mot hans nacke. Den känslan överskuggade allt annat under morgonen och jag åker med, omfamnar det som händer inuti just nu. Något, allt, lossnar. Påminns igen om att det alltid är såhär. Man går igenom något som där och då konsumerar hela ens väsen. Man andas det, lever i det och famlar stundtals i mörker. Tills den där dagen/ögonblicket/stunden kommer då det faller på plats och något skiftar som gör att man kan börja röra sig mot något annat, något nytt.Plötsligt ser man allt klarare, blir öppen för nya perspektiv och distans gör att man kan börja sondera terrängen och förstå vad som behövs för att komma vidare. Det är samma sak varje gång och ändå så lätt att glömma. Min själ andas igen och med det kommer en klarhet, skörhet och tacksamhet som får leda mig genom dagen. <3
