Ja, vart ska jag börja. Jag känner mig 100 kilo lättare mentalt, som att en säck sten har lättat från mina axlar. Det har vart en del som pågått privat, samtidigt som det har vart mycket jobb, en stor deadline för ett manus och det faktum att jag är höggravid. Imorse lämnade jag in manuset. Förra veckan så lämnade jag nästan alla mina artiklar för amelia för resten av året. Det där privata som tyngt och tagit kraft har rett ut sig och är inte längre i konflikt. Igår spelade vi in fyra avsnitt av podcasten vilket betyder att vi ligger före så det finns avsnitt även när jag är i bebisbubblan. Saker och ting börjar falla på plats på jobbet och idag kom Kim med en blombukett för att säga tack för en grej, gullegubbe! Jag är och har varit så tillfreds idag att det känts som att jag haft en ostkupa runt mig. Ingenting har kommit riktigt nära. Jag har bara gått runt och njutit av den här fantastiska känslan av att saker landar. Livet känns snällt och att det tunga har lättat. Det är på riktigt lättare att andas. Och känslan när jag kom hem efter att ha fastnat en timme i bilkö, vilade en kvart på soffan och sedan klev ut i naturen lagom tills regnet lättade går knappt att beskriva. Den friska luften, ostkupan, telefondejt med familjemedlemmar och känslan av att vara tillfreds. Det gör mig så tacksam. Puss!
