Det är kväll och klockan är 18.35 när jag skriver det här inlägget. Kim är ute och promenerar med Edith så jag ska få jobba en stund. Vi skulle egentligen ha gått iväg på middag för att fira hans födelsedag men jag pallade inte. Är trött. Slut. Småstressad. Trött. Trött. Trött. Har nog inte insett hur högt tempot varit den senaste tiden utan bara kört på. Det går ju så bra så det finns ingen anledning till att inte köra på då. Men nu var det som att det kom ikapp och jag kände ett fett Nej. Jag orkar inte snygga till mig, packa ner Edith i vagnen, dra iväg till en restaurang, åka tunnelbana, käka osv. Orkar inte. Jag är för trött och behöver verkligen jobba för att inte hamna efter och bli stressad på riktigt. Och pang så kände jag mig som en stor skit. En stor skit som känner ett större behov av att få jobb gjort än att gå ut och käka på min mans födelsedag. Och en skit som jobbar när hon har en bebis. Skit. Som tur är så är Kim världens bästa som gör allt för att underlätta och såg på mig att vi skulle ändra våra planer. Vet ni vad som irriterar mig i allt det här? Att jag än en gång försökte dölja hur jag mådde och kände även inför honom. Att jag bet ihop för att inte gråta. Att jag började svävande säga "jo, men klart vi ska iväg och käka det är ju din födelsedag ... " när han frågade om vi inte skulle ställa in. Blir så trött på mig själv. Det är väl bara att bryta ihop, berätta läget, släppa fram tröttheten och känslorna och gråta en skvätt. Nu gjorde jag det till slut men det är ju synd att det inte kommer lättare. Det är den spärren om att man ska vara stark, ta ansvar, bita ihop osv. Det är så stark. Gud, vad långt det här blev. Behövde uppenbart skriva av mig. Tack för att ni orkade läsa hela vägen hit! Och nu är jag trött på mig själv. Berätta om dig. Hur mår du som läser detta? Hur har din dag varit? Kram!
