Hej livet! Klockan är 11.31 och jag sitter i min favoritfåtölj på kontoret och har precis ätit en micrad kanelbulle som jag fick av Elin i födeseldagspresent (Obs! Det där lät så trist så måste göra bullen rättvisa och säga att den var från Fabrique men ville värma den några sekunder för att götta till den.) Har en märkligt geléaktig känsla i kroppen. Lite överkokt spagetti, liksom lealös på något sätt. Antar att det är den här tröttheten som jag vet kommer komma nu när projektet i Malmö är klart. Åker ner imorgon (fast idag eftersom jag skrev inlägget det här igår) för utvärderingsmöte och avslutningsmiddag sedan är det officiellt klart och vi i gänget skiljs åt. Fan vad jobbigt det känns. Om två timmar sitter jag i terapistolen igen, eller "coahingstolen" om man ska vara petig. Det känns så skönt att börja prata med någon igen, har ett enormt behov av det just nu. Det är intressant för under middagen på helgens möhippa så visade det sig att vi var minst tre av tio som upplever att de går igenom någon typ av kris just nu. Innan jag själv hamnade i det här så har jag inte riktigt förstått vad det innebär och att det verkar vara väldigt vanligt. Åh, den där tröttheten. Undrar hur hårt den kommer ta mig. Samtidigt som jag känner att energin är tillbaka i grunden, som jag skrev igår, så förstår jag också att jag kommer att bli trött av att landa i verkligheten igen efter mer än två månader av att resa till Malmö en eller flera gånger i veckan och jobba från morgon till kväll. Vilken lång mening det där blev. Nu ska jag avrunda här. Tack för att ni orkade läsa ända hit! Kram!
