Det är tisdag 8 maj 2018 och min dotter sa "mamma" för första gången! HERREGUD. Hennes första ord. Och på lördag blir hon 7 månader. Hon är i någon separationsfas vilket gjorde att hon vägrade hänga med mormor i eftermiddags när jag skulle köra dagens andra träningspass, så fick sätta henne i selen och instruera med henne på magen. Det gick ju det med. En del dagar så slits jag mellan att undra hur allt går ihop och känna en enorm tacksamhet för att det fungerar så bra som det gjort hittills. I övrigt så har vi det jättebra och samtidigt så ser jag fram emot att komma hem. Jag är ju alltid såhär, tycker om att resa iväg men tycker det är tio gånger härligare att komma hem. Att vara hemma är det bästa jag vet. Är inte alls en sådan som alltid längtar bort. Laddar bäst mina batterier hemma (med undantag för sommarstugan, men den är ju verkligen också hemma). Att resa är härligt och något jag vill göra, men det är samtidigt inget jag saknar om det går en stund mellan resorna. Och som nu, när det blir tre resor (Kanada, Kreta och Toscana) inom loppet av 3 månader så känner jag att det får räcka på ett tag. Av någon märklig anledning så känns det lite fel att känna såhär. Det pratas ju bara om att äääälska att resa. Hur fasen kan vi bo i Sverige. Man ska alltid sträva bort. Vilja bo i New York osv. Jag känner inte så. Nu när jag läser det jag skrivit så låter det lite otacksamt. Det är verkligen inte så jag menar. Det är ett privlegium att kunna resa ofta och det är något jag verkligen uppskattar och njuter av. Men jag kan inte relatera till allt det där om att alltid längta bort, alltid vilja vara på resande fot och aldrig vilja åka hem. Nu vart det för långt. Vi stannar här. Puss!
