Jag känner mig så upplyft idag! Har precis ätit en sen lunch utan att Edith vaknade precis när jag skulle ta första tuggan, min koordinator Elin var här för att hjälpa mig att filma ett klipp till ett kommande samarbete (och vi grejade det trots att Edith ville käka nästan hela tiden och hade svårt att komma till ro), jag har mascara för första gången på ungefär en månad, kroppen återhämtar sig förvånansvärt snabbt och jag börjar sakta förstå att jag inte är gravid längre. Jag har ett barn. Jag är hennes mamma. Mamma! Och vi har vart ute och gått en promenad i det kalla höstvädret. Och trots att vi hade en natt med lite sömn och en period mellan 05-07 där Edith var helt otröstlig, inte vill äta, ville äta, inte vill ligga nära, ville ligga nära, byta blöja, var nöjd, blev svinarg osv tills hon tillslut däckade mot mitt bröst - så känner jag mig ändå pigg och fungerande. Jag kan stundtals känna mig lite orolig för vardagen - hur ska det kännas att komma ur den här bebisbubblan och hur kommer vi klara av vår nya verklighet där jag kombinerar en del jobb med henne. Men just nu så känner jag en tilltro till att det kommer att gå bra. Så länge jag är lyhörd för hennes behov, bokar om när det behövs och prövar mig fram så bör det gå bra. Nu ska jag passa på att flytta alla saker jag behöver ha nära till soffan (som non stop, mobil, kräkhandduk, vatten, vetepåsen osv) då hon borde vakna snart. Ska bädda ner oss med amningskudden och se de avsnitt av Wahlgrens Värld som jag missat senaste veckorna. Och nosa henne i det där lilla mjuka området där halsen och kinden möts. Tack för alla kommentarer och uppmuntran som ni skickar. Uppskattar det så mycket! Kram på er!
