Jag är i paradiset - Maldiverna. Vi gör sådant som man gör på semestern, kopplar av, sträckläser böcker, sover i skuggan, tappar bort livet där hemma och äter goda saker. Det är en fantastisk upplevelse och jag njuter. Såhär nio dagar in i semestern kan jag ändå inte låta bli att börja se fram emot att få komma hem. För det är ju det jag tycker allra mest om, livet hemma. Vardagen och verkligheten. Hur fantastiskt vi än har det här med det med turkost vatten och lata dagar så ser jag ändå fram emot att få återgå till vardagen igen. Många tycker säkert att det är märkligt. Det är vanligt att leva för nästa semester och jag har vänner som alltid längtar bort. Men jag längtar nästan alltid hem. Det har kommit till mig de senaste åren eller så, att jag är en sådan som är allra lyckligast hemma. Nu när jag tänker på det så verkar det lite udda och ovanligt, att trivas med att vara hemma. I och med sociala medier och allt annat så verkar många älska att vara borta och bara vilja resa jämt, jämt. Hur som helst. Har vart rastlös i solstolen de senaste timmarna och insåg att jag saknar att skriva och formulera ord. Har ju bara skrivit ett blogginlägg på resan och vart helt utloggad i övrigt (resten har vart tidsinställda för att kunna ha semester) och det är så skönt att känna att jag nu längtar efter att skriva igen. Det kan vara den viktigaste känslan i mitt jobb, att få längta efter att skriva. Fick för övrigt veta att jag igår blev tilldelad andra platsen i Hälsopriset 2017 i kategorin "Årets Sociala medier - profil". Blev så enormt glad för detta!! Tusen tusen tack för att ni röstar och stöttar. Det betyder oerhört mycket! Nu ska jag avrunda det här väldigt långa ordbajsandet. Tack för att ni läser och tar er tid att lämna kommentarer. Tack för att ni finns helt enkelt. ♥
