God morgon, måndag! Vilken helg! Jag tänker dels på det som pågått här inne bland kommentarerna till de senaste inläggen och såklart på valet igår. Valet - ja, vad säger man ens? Allt är så oklart nu och det verkar som att ingen vet hur det här kommer att bli och lösas. Känner mig nästan lite bakfull efter anspänningen och den sena kvällen igår. Hur känner ni? Och angående alla kommentarer på de senaste inläggen: Tusen tack för all kärlek, stöd och pepp! Det värmer verkligen. Ni som skrivit och oroat er för att jag ska ta illa upp eller bli ledsen, det är ingen fara. Just den här gången så tog de elaka kommentarerna inte eftersom de gjort tolkningar utifrån saker som de faktiskt inte vet något om. Jag och Kim är helt trygga med att jag och Kim gör vad som är bäst för vår dotter och vår familj. Som jag skrev så skriver jag om en så liten del av vårt liv och minimalt om Ediths liv att ingen som enbart följer mig i sociala medier egentligen vet prick allt. En grej som jag till exempel inte skrivit om tidigare är att Kim också var hemma de första 5 månaderna av Ediths liv. Vi var hemma tillsammans alla tre, vilket var helt fantastiskt för oss och en förutsättning för att få ihop allt på ett bra sätt. Den här måndagen innebär kontoret, lunch med en kompis, inspelning av min podcast Ofiltrerat med Daniel Redgert och ett event med Josefine Bengtsson innan jag cyklar hemåt. En tanke som slog mig när jag läst en del kommentarer i de tidigare inläggen är att en del verkar tro att det är enbart mammans barn det första året. Alla pappor då? Det är en ganska vissen kvinnosyn när man lägger allt ansvar på kvinnan att vara hemma i ett helt år och 100% fokusera på barnet. Det är ju två personer som fått ett barn.
