Ja, jädrar vad jag känner mig liten nu. Prestationsdåren fullkomligt äter upp mig i skrivande stund. Herregud så dumt ... det här att allt som gjorts och åstadkommits glöms och ersätts av en djup stress i att vilja producera mer. Vill klappa mitt eget huvud mot något lagom hårt så jag kommer tillbaka till verkligheten. Vilar. Inser att min iver i att komma igång och jobba igen efter en vecka som sjukling är ett lätt offer för prestationsnerven. Det är ju intressant ändå - att vi aldrig är så taggade på något som när vi fysiskt inte kunnat göra det på ett tag. Oavsett om det gäller träning, jobb eller prestationer. Okej, nu ska jag ta söva prestationsdåren, inse att känslan inte är en sanning och ta helg. Ser fram emot att landa i bilen och ratta mot mitt älskade dalarna. ,. längtar tills jag sitter där framför brasanoch finns till.
