Hej! Kom tillbaka hem till Stockholm i fredags och har kramat ur det sista av semestern. Har vart i många olika stadier sedan jag kom hem. I fredags kväll var jag sur, irriterad och lät det dåliga humöret dränera. Igår förmiddag låg jag som en våt fläck och grät av gravidhormoner och kände att livet är värdelöst, jag är hopplös och att prick allt känns tungt, fel, omöjligt och för svårt. Igår kväll var jag pigg, glad och tillfreds. Imorse blev jag orimligt besviken och nästan gråtfärdig av att bageriet har stängt för renovering - hade sett fram emot att äta en croissant till frukost i två dagar. Besvikelsen var brutal och aningens ... överdriven. Och nu är jag rätt neutral samtidigt som många tankar och känslor flödar på insidan. Har nära till katastroftänk sedan några dagar tillbaka och försöker att inte gå in i det för mycket. Gissar att det är ett släng av min vanliga "prestationsångest efter semester" - känsla som smyger sig på. Den kommer ju nästan alltid efter att jag vart lös och ledig så jag försöker att inte gå in i den känslan för mycket, men det är svårare än vanligt nu när det är så mycket på en gång med bara 58 dagar (typ) kvar till bebis och allt vad det innebär. Vi avrundar med några bilder från fredagskvällen ↓ Efter att ha blivit lätt oense om vart vi skulle äta (jag fick igenom indiskt tillslut) så belönades vi med den här magiska vyn. Det här är så mycket hemma för mig. Vill aldrig flytta härifrån. Tur att han tacklar mina svängningar med ro, även när han inte riktigt förstår dem. Japp. Det är mitt något obalanserad nuläge. Hur mår du?
