Att åka tunnelbana är något av det mest deprimerande jag vet. Jag står helt enkelt inte ut med alla tunga mungipor som flockas i vagnarna. Så fort jag kliver under jorden känner jag hur mitt eget humör sjunker, hur nacken smyger ner i en hängande ställning och mina annars så muntra tankar tappar greppet och plötsligt är jag en av dem ,. en blick som vägrar möta någon annans, en blick som stadigt gömmer sig telefonen och en blick som saknar gnista. Jag tror starkt att tunnelbanan förpestar oss människor då min egengjorda forskning visar att jag föder glädjehormoner på löpande band när jag istället cyklar eller traskar. Som tröst till alla som måste åka tunnelbana eller bara behöver ett leénde vill jag bjuda på ett par fiagarv från historien: ,. så! Nu fortsätter vi dagen med ett glatt flin :)
