Klockan är prick 19.00 och det är torsdag kväll när jag skriver detta. Kim badar Edith och jag har tänt ljus i hela lägenheten. Jag känner mig slut, som att luften gick ur mig när vi kom hem. Är sådär frusen som när man känner att man kanske skulle kunna bli sjuk, men det kan lika väl vara det faktum att jag inte hann äta lunch idag och är helt försvagad av det. Gud, jag fungerar otroligt dåligt som människa när jag inte får i mig mat regelbundet. Har även märkt att jag är mer sötsugen än tidigare. Gissar att det har att göra med att förbränningen ökar med amningen och att jag kanske inte får i mig tillräckligt med energi. Får helt enkelt försöka ännu mer och ännu oftare. Nu är klockan plötsligt 21.28, det blev en paus i skrivandet för att natta bebis och fixa käk. Nästa vecka har jag äntligen en tid hos gyn för att undersöka om det är framfall jag fått. Hoppas så att det inte är det och att jag kan börja träna igen efter. Har valt att inte träna fram till undersökningen (med undantaget för den praktiska utbildningen och ett kort pass post gravid-träning på powerplaten) för att inte riskera att förvärra det. Ser nu på Aktuellt att det beräknas vara 6000 hemlösa i Sverige och då är inte papperslösa och EU-migranter inräknade. Den här kylan är såklart livsfarlig för dem. Livet alltså, högt och lågt. Ständigt orättvist. Känner extra tacksamhet för allt jag fått och har. Ja, gud. Nu har jag babblat på här. Tack för att ni lyssnade!
