Vi mellanlandar i stan i ett par dygn. Kom hem igår eftermiddag efter nästan en vecka i sommarstugan. Det märktes redan igår att vi var trötta efter massor av bus och värme i Dalarna så vi flydde solen och spenderade några timmar inne i soffan. Idag hade jag en plan om att dra till stranden eftersom det är närmare 30 grader ute, men det var tydligt att det är det sista vi behöver. Efter en frukost som såg härlig ut och smakade gott men som slutade i osämja pga en ville att jag skulle äta en till macka men jag var mätt så ställde jag in alla ambitioner om strand och utflykt. Det är en sådan dag då vi bara behöver vara, både hon och jag. Pratade nyss med Sanna om det, att man så lätt glömmer att barn också behöver dagar att landa och vila. Bara vara hemma trots att det är perfekt strandväder. Få en chans att vila efter att ha lekt och haft massor med kul med morföräldrar en vecka. Så än så länge är vi hemma och chillar med persiennerna nerdragna. Det enda någon av oss känner för ärligt talat och fan vad skönt det är. Ska packa om, tvätta och inte göra många fler knop än så. Kanske kommer vi iväg på ett eftermiddagsdopp, kanske inte. Hela det här blir väl någon slags påminnelse om att våra behov kanske inte alltid rimmar med det förväntade och att det snällaste vi kan göra i de stunderna är att möta dem rakt av och släppa allt annat. Läs även: Såhär skrev jag i min dagbok