Hur vågar en ta steget att lämna sin sambo efter 8 år tillsammans? Hur hantera känslorna kring att fortfarande älska personen men ändå vilja lämna? Rädslor kring att bli ensam resten av livet och krisen då alla i samma ålder (30) skaffar familj m.m. och en själv nog ”måste” bli singel och börja om från ”noll”? Mitt enda råd: Möt dig själv utifrån det du vet i ditt hjärta. Det finns en, eller många, anledningar till att du är just precis här och har man kommit dit så behöver man lyssna. Att stanna i en relation man egentligen inte mår bra i är inte sunt för någon. Både du och din partner förtjänar mer än så. Befria dig från att tänka att du börjar om på noll. Alla relationer är erfarenheter och ger dig värdefulla insikter med dig in i nästa. Det är inte heller en tävling där den som gör allt enligt normens alla regler (barn, hund, hus, bröllop osv) gör "rätt och vinner". Inget av det där är heller en garanti för lycka. Hellre avsluta en dålig relation nu innan barn och ge dig själv möjligheten att hitta någon att må bra tillsammans med. Framförallt: Ge dig själv tid och utrymme till att läka och lära från det som varit fram till nu. Möt allt du känner och gå igenom det på riktigt. Hade du kunnat tänka dig att skaffa barn på egen hand? Tror inte att det är för mig. Om jag hade haft en väldigt stark barnlängtan, inte träffade någon att dela det med och om livet såg annorlunda ut med jobb och företagande, om mina föräldrar bodde i samma stad och liknande så kanske. Men allt det där känns väldigt långt borta och framförallt så har jag ingen längtan efter fler barn. Det är ett enormt ansvar att göra hela den resan och jag känner inte att jag är på en plats där det skulle vara ett alternativ. Jag fullkomligt hatar när livet inte blir som jag tänkt mig och är också slig på hantera det. Har du några råd/tankesätt som du återkommer till när en satt plan, stor eller liten, måste ändras? Det enda vi vet är att livet aldrig blir som man tänkt sig. Vi kan inte kontrollera livet och det finns väl egentligen ingen mening med att göra det. Upplever själv att när jag på riktigt förstod och landade i det - vilket vissa dagar fortfarande känns svårt pga man är aldrig klar som människa - så infann sig en tillit som förändrar allt. Upplever att när man är fast i kontroll så försvinner en del av närvaron och när vi inte är närvarande så tappar vi sunt förnuft, tillit och förmågan till helikopterperspektiv. Fråga dig själv varför du hatar att livet inte blir som du tänkt och varför det är viktigt. Om jag påstår att kontroll är en längtan efter trygghet - hur landar det i dig och vad väcker det i dig? Läs även: Idag är första dagen på allt
