Har det varit svårt att se någon ände i hela sjukdomsförloppet? Visste eller trodde du att det skulle bli bättre med tiden allt eftersom Fia tillfrisknade? Var du beredd att ”vänta ut” sjukdomen? Jag var beredd att vänta ut sjukdomen och var positivt inställd till att Fia någon gång skulle bli frisk. Självklart blir allting enklare när en ser att utveckling går åt rätt håll. Fia har även varit väldigt klok i att komma tillbaka i lagom takt för att undvika bakslag, vilket jag är tacksam för. Funderade du på alternativt försökte du någon gång lämna relationen? I sådana fall, vad var det som gjorde att du stannade kvar? Nej, jag funderade aldrig på att lämna relationen. Hur mycket kan man kräva av den sjuke att hålla liv i relationen? Hur mycket är ens eget ansvar? Det går inte att kräva så mycket av en person som vissa dagar inte tar sig ur sängen. Det ligger i mitt ansvar att hjälpa och stötta den jag älskar samt att se positivt på framtiden och hoppas att sjukdomen snart är över, sen gäller det att i grunden ha en bra och stabil relation som klarar påfrestningar som dessa. Vad har varit det tyngsta under hela sjukdomsförloppet? Att se Fia i det hemska tillståndet samt all den extra belastning som hamnar på mig då jag även ska sköta en del av Fias åtaganden (inte bara mina egna) och får ta ett större eget ansvar för städning, matlagning osv. Jag själv har stunder då allt bara rasar och jag hyperventilerar och gråter utan att veta när det ska ta slut. När jag har såna stunder så har jag svårt att tänka på någon annan än mig själv och hur jag ska lyckas hålla mig samman och jag känner att det går då ut över min kille. Hur kan man på ett bra sätt förklara att man ändå älskar personen men att just då är man själv viktigast och man inte klarar av att ta hand om honom också den dagen för man är fullt upptagen med sig själv? Känns som min kille alltid får ta skiten när jag bara rasar ihop men ändå uppskattar jag så otroligt att han faktiskt finns där för mig även om jag är så otroligt dålig ¨på att visa det. Det gäller bara att vara ärlig och berätta precis det som du skriver; att han är viktigt för dig men att du just i denna svåra stund måste få fokusera på dig själv och att ta dig ur den negativa spiralen. Förhoppningsvis förstår din kille detta och står ut till den dagen du mår bra och kan ge tillbaka lite. Ni blir ju två om det eftersom ni är ett par. Har du gett dig själv tillräckligt med tid och aktiviteter för att tanka ditt ”må bra-förråd”? Ja, det tror jag eftersom vi klarade av detta och att det samtidigt stärkte vårt förhållande. En fråga från min sambo! Hur mycket ska man pusha? Om jag tror mig veta att hon kan mer än hon själv vågar hur kan jag pusha henne utan att det blir en press? Det är nog bra att pusha lugnt, som jag svarade på en annan fråga så kunde en kommentar från mig ibland tas emot väldigt fel så jag skulle vara försiktig med att pusha för mycket. Den sjuke vet troligtvis bättre vad den klarar av än vad en närstående gör men visst måste gränserna hela tiden flyttas framåt.
