- Kanske lite märklig fråga, men jag undrar över hur du tvättar dina träningskläder? Jag tränar flera gånger i veckan, brukar skölja av mina kläder direkt när jag kommer hem. Det känns som att jag borde tvätta dem efter varje gång jag använt dem och svettats i dem, men känns som att det sliter mycket på kläderna samt inte särskilt miljövänligt att köra tvättmaskinen efter enbart en användning. Samtidigt blir de ju sunkiga och luktar annars. Har du något tips? Häng ut dem och vädra. Både jag och Kim (som svettas olika mycket osv) använder samma träningskläder några gånger innan de tvättas. De hänger på badrumsdörren på en krok mellan passen och när det behövs så hänger jag ut dem för vädring. - Hej! Jag funderar på vad du upplevt varit en utmaning mellan dig och Kim under första bebistiden? I och med att vi fått sova över förväntan så har vi än så länge kommit lindrigt undan. Edith är ju med mig hela dagarna samtidigt som jag jobbar vilket är krävande, men eftersom Kim gör prick allt annat hemma med tvätt, matlagning, handling osv så fungerar det. Vi har även städhjälp varannan vecka vilket underlättar. Vi pratar om allt och när vi känner att det är något som skaver eller som vi är oense om så reder vi ut det. Det tror jag är en viktig nyckel för att få den här tiden att fungera - att inte bära på saker och hålla det inom sig. Bara ut med det och berätta vad man tänker på och känner. Några gånger har vi missförstått varandra och då blir man ju irriterad innan det retts ut. Ibland har jag känt att jag allt hänger på mig som kvinna och att hon alltid är med mig, men det blir ju så när jag ammar. Kim kan ju inte göra det hur mycket han än skulle vilja. Och ibland känns det övermäktigt att få ihop jobb och bebis men samtidigt så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Och jag har ju världens bästa hjälp i form av Kim och min koordinator Elin som båda är värda sin vikt i guld. -Hur kan man stärka sin tillit till en själv efter en psykisk sjukdom?( i mitt fall anorexi) Åh, vilken svår fråga. Jag tror att det är en kombination av att få kompetent hjälp och att jobba med sig själv. Det är nog viktigt att hjälpen man får vågar utmana en, stärka en och hjälpa en att verkligen gå till botten med ens psykisk ohälsa så man kan få rätt behandling. Och när man är så pass stark att man orkar och kan så behöver man jobba med sig själv. Relationen till sin person och kropp. Hur man lever sitt liv, få bort (eller drastiskt minska) det destruktiva, sträva efter att skapa balans och bygga en sund och omtänksam relation till sig själv. Och våga utmana sig själv för att komma vidare. Nu blev det här ett oerhört oklart svar. För att summera så tror jag på att både få hjälp och att jobba med sig själv. – Även om du inte hade en så bra upplevelse, tror du att au pair kan vara något som är utvecklande för en? Verkligen! Och på något sätt så är kanske det som är jobbigt och svårt ännu mer utvecklande än det som är lätt och glatt. Allt som innebär utmaning, oavsett om det är att flytta till ett nytt land, en ny stad, flytta hemifrån, byta jobb, utbilda sig, lära känna nya människor osv. är alltid utvecklande. Trots att jag mådde riktigt dåligt under min tid som Au Pair så rekommenderar jag det ändå. Det är många som får riktigt fina upplevelser och det går ju alltid att åka hem om man inte trivs. Bilder från mitt år i Washington DC där jag var Au Pair. - Får du aldrig dåligt samvete när du äter djur? Alltså ägg, mjölk, fisk, kött, kyckling, gris osv. Djurhållningen inom köttindustrin är ju fruktansvärd, har du sett hur allt går till? Du känns så medveten och hälsosam på det sättet så blir alltid fundersam när jag ser dina äggmackor eller annat från djur på din tallrik. Har du lyssnat/läst Therese Lindgrens senaste bok? Kan annars rekommendera den, kan också rekommendera ”köttet lustar” samt flertal dokumentärer på Netflix om just sådant här. Det här är en så stor och komplex fråga att jag har svårt att besvara den. Ja, jag är påläst, men säkert inte tillräckligt. Jag är medveten om att djurhållningen är fruktansvärd. Och jag gör förändringar därefter, lite i taget. För några år sedan började jag äta allt mer vegetariskt. Nu har det ökat så jag äter majoriteten (lakto-ovo) vegetariskt och att jag äter kött i undantagsfall. I min vardag så väljer jag bort köttbitar, korv, kyckling (mer och mer), chark och köttpålägg. Jag beställer alltid vegetariskt, veganskt eller fisk när jag äter ute och vi lagar vegetariskt hemma. Jag jobbar på att få Kim mer medveten och även han har gått från att tycka att en måltid inte är komplett till att nu äta vegetariskt regelbundet. Vi kompromissar så gott vi kan och hittar ett sätt som fungerar för oss båda så vi inte behöver laga olika mat. Undantagsfall är när han vill äta en fin köttbit, då fixar vi alltid fisk till mig. Under graviditeten och direkt efter förlossningen (iom blodförlusten) blev det att jag åt lite mer köttfärs och korv än jag vanligtvis gör, men det gick över. Jag har tidigare skrivit att jag inte vill sätta förbud eller etiketter för något och bli t.ex. vegetarian även om jag skulle äta enbart vegetariskt i fem år. Jag äter mindre och mindre kött, mer och mer vegetariskt och veganskt. Det är i den takt som jag tror blir hållbar för mig. Thereses nya bok ligger på min lista. Ett recept på en supergod blomkålssoppa → HÄR! - Skulle väldigt gärna vilja höra hur du och Kim pratade inför förlossningen, och hur ni pratat om den efteråt. Vore väldigt intressant att höra hur han upplevde det hela. Hur mycket delar ni med varandra om de mindre smickrande bitarna, som hur din kropp kändes direkt efteråt, avslag och sånt som kanske kan kännas obekvämt att prata om? Pratar ni något om hur sex och samlevnad påverkas efter att ni fick barn? Vi pratade väldigt mycket om allt inför förlossningen. Olika scenarion, hur jag ville att han skulle stötta mig och vad han inte skulle göra, vad vi förväntade oss, vad vi kände och tänkte och allt däremellan. Varken han eller jag är pryd av oss och jag har berättat om även det där som inte är så smickrande som avslag, att mitt underliv känns annorlunda, ser annorlunda ut, stygnen, att jag fick plocka bort en polyp osv. Vi har alltid pratat om vårt sexliv och haft en rak dialog kring det så det är naturligt att vi fortsätter prata om det nu när det ändras i och med bebis och allt. Gud, vilket pretto svar. Men ja, vi är bra på att dela med oss och pratar om allt. Vi lärde oss det i och med min utmattning. Hade vi inte pratat om allt då så hade vi nog inte tagit oss igenom den med relationen i behåll. - Jag undrar om du tar några kosttillskott? Har för mig att du tidigare inte varit något big fan av det. Jag har snöat in lite för mycket på det här med kosttillskott och kommer på mig själv med att googla sönder om alla olika vitaminer och mineraler som jag behöver för att överleva och inte bli sjuk. Detta utan att riktigt ha testat mig för brister, går bara på mina egna funderingar. Har läst en massa om olika kosttillskott som kan vara bra när en är stressad (själv håller jag på att ta mig igenom en utmattningsdepression) men märker samtidigt att det här liksom föder ny stress att jag måste tänka på alla ämnen hit och dit…. Med vänlig hälsning Carolin Jag är inte emot kosttillskott då det ibland är bra eller nödvändigt att ta dessa. Som när jag hade järnbrist under graviditeten så behövde jag äta järntabletter för att få upp järnvärdet igen, men att bara stoppa i sig tillskott utan att riktigt veta varför är onödigt. Jag äter d-vitamin på vintern och tar fortfarande Blutsaft varje kväll för mitt järnvärde i och med blodförlusten vid förlossningen. Under min utbrändhet så åt jag några olika tillskott som jag upplevde hjälpte min återhämtning, samma när jag skadade armbågarna.
