God morgon! Den här kommentaren från gårdagens inlägg med "månadens bikt" fastnade i mig. Den ger en viktig tankeställare. Läs den gärna igen. Och fundera på det hon frågar. Hur känner du för det där ekorrhjulet? Att våga bryta upp om du inte trivs? Jag tänker ofta på det här med att mötas. Har pratat mycket om just det med mina vänner den senaste tiden. Hur jädra viktigt det är att mötas, men också så förbannat svårt. För att allt sker i ett sådant tempo att det lätt tappas bort. Man kan ju umgås i timmar utan att faktiskt mötas. Och det där hon skriver om att nöja sig. Det är nog vanligt. Är det fel? Såklart inte om man trivs. Svårigheten kommer väl om man upptäcker att man inte gör det. Men för att våga kasta sig ut så måste man ju våga köra trots att man inte vet vad man får, oavsett om det är ett nytt jobb, att flytta till en annan stad eller på annat sätt förändra livet. Vilka tankar och känslor väcks i dig som läser? Känner ni igen er i det hon skriver?
