Hej på er! Jag sitter som en ostkrok vid köksbordet och ska precis stänga igen datorn. Det har varit en lång dag och jag är mer än redo att kliva av. En rolig dag. Läste en kommentar i "Månadens bikt" som berörde mig något oerhört. Den här ↓ "Jag saknar att få skratta! Är för det mesta relativt nöjd i vardagen, och det är ju en bra känsla att vara nöjd. Men jag minns inte sist jag fick skratta ordentligt, eller ens när jag senast fick le riktigt stort (åt något i verkliga livet, inte bara en komedi på tv). Så tråkigt att mitt liv känns så tråkigt. Jag tycker oftast att tråkigt kan vara bra, det betyder trygghet, rutiner som funkar osv. Men just nu saknar jag är någon gång få skratta så jag kiknar och få känna livet i mig" Helvete vad viktigt det är att få skratta. Den där klyschan om att skratt förlänger livet har något i sig. Om inte annat så förgyller det så förbannat mycket. Jag har också haft perioder i livet då jag känt att skrattet inte funnits där lika naturligt. En del relationer med vänner har varit ganska skrattlösa - oklart om det ens är ett ord men ni förstår vad jag menar. Nu är jag tacksam över att ha personer i min direkta närhet som jag får skratta ofta med. Vet inte riktigt vad exakt som har ändrats från de där skrattlösa perioderna till nu. Kanske är det dynamiken. Kanske är det att jag tillåter mig att ha roligt på ett annat sätt nu. Kanske är det livet och allt som hänt. Kanske går det inte att ta på. Jag vet inte om jag har något direkt råd eller så. Det är ju lätt att säga "byt vänner" eller något i den stilen när man står bredvid. Men inte lika lätt att göra bara sådär. "Tre nya skitroliga vänner tack". En beställning som ändå vore härlig att lägga. Vad säger ni. Vad väcks i er när ni läser kommentaren ovan? Stor kram till dig Annie som skrev den! ♥
